Upprättelse för övergrepp

Debatt | 9 november 2011

Öppet brev från Föreningen JAG till barn- och äldreminister Maria Larsson med anledning av regeringens beslut att ge upprättelse till de som utsattes för övergrepp eller försummelse av allvarlig art i den sociala barnavården.

 

I tre år satt jag så här (jag är längst till höger på bilden)

Vi uppskattar utredningen och förslaget om upprättelse och stöd till personer som utsatts för samhällets vanvård som barn under åren 1950-1980. Dessvärre gäller inte detta alla barn i Sverige! De barn som inte själva kan framföra och förklara sin ångest och sina krav på upprättelse är bortglömda av regeringen! Föreningen JAG påpekade denna brist redan 2005 till dåvarande minister Morgan Johansson och fick ett skriftligt svar, som bekräftade våra farhågor. Har den nuvarande regeringen samma åsikt om att inte detta ska gälla alla barn?

Under den gamla onda tiden i Sveriges historia för personer med intellektuella funktionsnedsättningar, så kallade utvecklingsstörda, tvingades och lurades föräldrar i brist på adekvat stöd av samhället att ”lämna bort” sina barn till landstingens barnvårdhem.
Läkarna gav rådet till nyblivna föräldrar att lämna bort och glömma bort barn med utvecklingsstörning. Föräldrar som inte följde dessa råd pressades ofta hårt av omsorgsspecialister att ge upp sin kamp för hopplösa barn, som ändå aldrig kommer att ha något värde. Många föräldrar gav upp.

Barnen på barnvårdhemmen förvarades där utan kärlek eller stimulans som alla barn måste ha för att utvecklas. Vi tvingades ofta svälta i brist på kunskap och personalresurser, var totalt utan stimulans där vi låg eller satt, ofta fastbundna, och tittade i ett vitt tak. Blev fysiskt skadade på grund av bristande rörelser och vanvård. Många av oss, däribland jag, var helt avskärmade för att orka leva och många dog.

Tack och lov har det svenska samhället avskaffat de stora institutionerna för funktionshindrade personer. Men vi som drabbades och lyckats överleva vår tid på barnvårdhem har stora psykiska och fysiska obotliga skador från vår fruktansvärt olyckliga och plågsamma barndom.

Den aktuella utredningen om vanvård gäller enligt direktiven enbart insatser enligt primärkommunernas socialtjänst. De landstingsdrivna barnhemmen, så kallade vårdhem, är inte medtagna. Varför? För oss som drabbats och lyckats överleva gör detta mycket ont! Det ger oss tankar om att våra liv fortfarande kanske betraktas som värdelösa.
Idag har vi rätt och möjligheter att leva som andra tack vare rättigheter i LSS och framför allt personlig assistans. Det är vår livlina. Men våra svåra minnen smärtar lika mycket som för andra som farit illa! En upprättelse från samhället borde även gälla oss och skulle stärka vårt svårt skadade självförtroende!