Självbestämmandet – själva poängen med LSS

Självbestämmande och delaktighet är den svenska handikappolitikens övergripande målsättning. Men utan självbestämmande blir delaktigheten inte mycket värd. Och utan självbestämmande är inte LSS något annat än en beskrivning av ett antal tjänster och institutioner.

Det är valfriheten och självbestämmandet som är det unika i vår lagstiftning. Det var själva orsaken till att LSS infördes för 20 år sedan. De flesta LSS-insatserna fanns redan innan, med den begränsningen att någon annan bestämde vilken insats som var lämplig för dig, när, var, hur och på vilket sätt. Men i och med LSS sattes makten i handen på den enskilde och hans eller hennes nätverk och familj. Det var liksom själva poängen.

Att det var utmanande visste vi alla som var med då. Att de experter som dittills haft all makt skulle protestera var ingen överraskning. Att det skulle ta tid att förändra attityder, som den att personer med omfattande funktionsnedsättningar skulle vara samhällets egendom, var vi beredda på.

Pendeln har slagit fram och tillbaka flera gånger sedan dess. Vi har under åren sett hur assistansen ifrågasätts, vi har hört önskemål om återgång till de ”goda institutionerna” och mycket annat. Men just nu drivs utvecklingen tillbaka när det gäller själva kärnan i målsättningen – självbestämmandet.

Och de som driver på är de som har något att vinna på vår maktlöshet. Nämligen de som är ansvariga för att se till att vi får det stöd vi behöver, men som också är tvungna att betala en stor del av kostnaderna – kommunerna. Om vi någonsin haft en barnatro på det goda samhället som kommer att göra allting bra så är den definitivt borta nu.

Föreningen JAG har under flera år arbetat för att stärka den enskildes rätt till en god man som man känner och kan kommunicera med. Det senaste året har inställningen vi mött i kommunerna saknat motstycke. Varje vecka ringer medlemmar till JAGs kansli och berättar om överförmyndare som försökt entlediga närstående gode män med hänvisning till ”principer” eller ”riktlinjer”, om hur personer nyss fyllda 18 och velat ha sin förälder till god man fått veta att de istället kan få en utomstående god man som de aldrig har träffat som ska ta hand om deras pengar. Och en hel del vittnar om hur tjänstemän till och med har hotat och trakasserat närstående gode män som vägrat avsäga sig godmanskapet frivilligt.

En medlem fick efter att mamman blivit övertalad att dela godmanskapet med en utomstående plötsligt en god man som var anställd i ett vinstdrivande godmansbolag. Den gode mannen begärde att all kommunikation skulle ske genom mejl fast medlemmen varken kan läsa eller skriva. När familjen ändå försökte ringa var hon enligt företagets växel ”svår att nå eftersom hon hade 80 andra uppdrag”. Den gode mannen har nu bytt assistansanordnare för sin huvudmans räkning och familjen misstänker att hon dessutom planerar en flytt för sin huvudman. Allt utan att hon kontaktat vare sig personen eller familjen.

En annan medlem berättar längre fram i tidningen om hur det gick när hennes mamma och gode man ville ha inflytande över den kommunala assistansen och dessutom ifrågasatte om tidrapporterna var riktiga. Hon blev stämplad som svår att samarbeta med och därefter straffad genom att bli entledigad som god man.

 Exemplen kan numera staplas på hög och det är uppenbart att de inte bara är enstaka olyckliga missförstånd eller gäller personer som är olämpliga som gode män.

Tunga argument som att en god man ska kunna kommunicera med sin huvudman, att en god man som man känner väl ger trygghet och kvalitet i stödet, eller att närstående har en kunskap som är oersättlig, viftas bort med svepande påståenden om hypotetiska jävssituationer och kommunernas regelverk. Regelverk som faktiskt inte finns. För lagen säger ingenting om att en god man inte får ha andra roller i sin huvudmans liv. Däremot är den tydlig med att en god man ska agera med huvudmannens samtycke, men det är inte kommunerna lika angelägna om att bevaka.

Utredningarna på området börjar bli många. Ivrigt påhejade av kommunernas intresseorganisation SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har flera enmansutredare föreslagit att den som är personlig assistent inte ska få vara god man. Regeringen har varje gång valt att inte gå vidare med förslagen, eftersom de varit dåligt underbyggda och går helt emot vad den samlade handikapprörelsen anser.

Vid årsskiftet kom en gedigen rapport som regeringen beställt av Socialstyrelsen. Den visar att konsekvenserna av en sådan begränsning som SKL förespråkar skulle bli förödande för dem med de största funktionsnedsättningarna, och dessutom inte lösa de problem som kommunerna pekar på. Bättre då att satsa på utbildning och bättre kontroller av de gode männen, tyckte Socialstyrelsen.

Dessvärre tyder vår egen undersökning bland kommunerans överförmyndare på att Socialstyrelsens utredning inte rubbat kommunerna i deras attityder. Och på sitt årsmöte härom veckan enades 400 representanter för landet överförmyndare om att de skulle gå hem och rensa ut assistenter och anhöriga bland sina gode män. Den företrädare till en JAG-medlem som deltog försökte förgäves protestera, men fann sig helt ensam.

Rätten till självbestämmande är så central en rättighet kan bli, och nu är den allvarligt hotad. Utan en lojal person som kan tolka ens vilja blir JAGs medlemmar åter objekt i andras liv. För den som inte får bestämma i sitt eget liv blir frågor om tillgänglighet och meningsfull daglig verksamhet bara fernissa på ytan.

Rätten till en god man som man känner och kan kommunicera med är Föreningen JAGs viktigaste jämlikhetskrav, och det är en ödesfråga för framtiden och resten av våra liv. 

Magnus Andén 
genom Cecilia Blanck, god man

 

Dela |
JAG är en ideell riksförening för personer med flera omfattande funktionsnedsättningar, varav en avser den intellektuella förmågan. JAG arbetar för att medlemmarna ska kunna leva sina liv fullt ut, på sina egna villkor, med bästa möjliga personliga assistans. JAGs assistanskooperativ styrs av medlemmarna och drivs utan vinstintresse.
Brukarkooperativet JAG anordnar personlig assistans för drygt 400 personer runt om i Sverige och är arbetsgivare för mer än 3 500 personliga assistenter.