Vill du bli medlem i Föreningen JAG och få Jagaren hem i brevlådan fyra gånger per år? Ring 08-789 30 00 eller maila.

Ledaren

Statens kostnader för den personliga assistansen ökar och beskrivs i Dagens Nyheter den 3 maj som en ny lyxutgift jämfört med sjukförsäkringskostnaderna. Av alla kommentarer att döma undrar svenska folket över orsaken. Varför ökar kostnaderna för personlig assistans? Är det nya behov som uppstår? Finns det fler personer med omfattande funktionsnedsättningar nu än tidigare? Ökar samhällets kostnader?

Antalet personer som beviljas personlig assistans ökar därför att personlig assistans är en bättre stödinsats än olika typer av institutioner. Antalet assistans­timmar per person ökar i huvudsak av två orsaker. Den ena är att när barn blir vuxna och föräldrarnas insatser ska minskas ökar assistanstimmarna. Den andra är dubbelassistans. Det vill säga att två assistenter arbetar samtidigt. Kommunerna anser helt obegripligt att det behövs för att deras anställda assistenter ska få hjälpa brukare att använda taklyftar.

Personlig assistans är inte nya behov. Personer som JAGs medlemmar med omfattande funktionsnedsättningar och nedsättning av sin intellektuella förmåga har alltid i alla tider haft personlig ­assistans. Men det har inte kallats så före 1994. Personlig assistans kallades tidigare "föräldraansvar", "extra resurser", "sjukvård" eller "hemtjänst".

Jag har haft personlig assistans i större delen av mitt 45-åriga liv. Undantag är tre år på barnvårdhem och ett år i gruppbostad. Vid båda tillfällena var mitt liv i fara i brist på kvalitet men samhällskostnaderna var höga för splitternya skrytbyggen och erfaren personal.

Frågan var tidigare: Vem ska göra jobbet? Min mamma har hjälpt mig större delen av mitt liv före assistansreformen. Men jag hade en "extrapersonal" 40 timmar i veckan från kommunen alltsedan jag var åtta år, en "extra personal" i min dagliga verksamhet som landstinget betalade, var ofta på sjukhus som är mycket kostsamt och mamma hade vårdbidrag från landstinget.

När jag var 25 år och bodde i gruppbostad i ett år hade jag utöver den vanliga personalgruppen en "extra personal" som var där och en "extra personal" som var i den dagliga verksamheten, men jag var ofta sjuk och var hemma hos mamma, som fick "sjukskriva sig" från sitt jobb för att sköta deras jobb. Tillsammans var detta mycket kostsamt för samhället och dåligt för mig men syntes inte i samma statistik så som försäkringskassans kostnader nu gör.

Föreningen JAG vet att personlig assistans är en mycket kostnadseffektiv reform för samhället. Den betyder livet för oss som är berättigade till personlig assistans. Den ger mig mänskliga rättigheter och friheter som andra svenskar. Detta skulle annars vara omöjligt.

Nu bor jag inte i något kommunalt skrytbygge utan i en vanlig privat bostad som samhället anpassat så som man gör för exempelvis ålderspensionärer som blir rörelsehindrade. Jag betalar min hyra på samma sätt som andra fattigpensionärer och bekostar mitt eget liv.

Alltsedan femton år har jag nu genom landstingets Hälso- och Sjukvård enbart behövt förebyggande hälsovård och har inte varit inlagd på sjukhus.

Jag har som alltid någon som hjälper mig hela dygnet. Försäkringskassan har beviljat mig 25 timmars personlig assistans per dygn. Det är mycket kostnadseffektivt, eftersom Brukarkooperativet JAG, som assistenternas arbetsgivare ger praktisk och teoretisk utbildning för samma assistansersättning som alla assistansberättigade får. Assistansersättningen är mycket lägre än kommunernas hemtjänstkostnader per timma. Den är oftast lägre än kostnader för lokalvård. Mina personliga assistenter är alltid på rätt plats vid rätt tid och har inga raster. De känner mig väl och kan hjälpa mig med allt i mitt liv. Assistenten är med mig där jag befinner mig, vilket innebär att jag är en fri samhällsmedborgare som andra i Sverige och kan umgås med släkt och vänner som andra. När jag själv har råd att resa eller gå på nöjen ingår det i assistentens arbete att vara med mig. Jag kan inte prata men ser och hör och kan viljemässigt röra två fingrar. Assistenten förstår när jag pratar med mina fingrar och kan vara min tolk.

Vad är alternativet till personlig assistans för mig? Förmodligen en sängplats på en intensivvårds­avdelning på ett sjukhus, där jag skulle tyna bort till mångdubbla kostnader per dygn. Kommunens gruppbostad skulle inte klara mina behov dygnet runt utan "extra personal" utöver den ordinarie personalgruppen och jag skulle inte kunna vara på en daglig verksamhet utan personlig assistent. Dessutom anser kommunen att det måste vara två personal vid användande av tekniska hjälpmedel såsom taklyftar, så personalkostnaderna skulle bli dubbelt så dyra som assistansen är för mig idag.

I Brukarkooperativet JAG räcker det med en person när jag använder taklyft. En gruppbostad med fast personal och utan extrapersonal är idag dyrare än den personliga assistansen och kräver dessutom specialbyggda hus!

Jag älskar livet och vet dess värde. Men jag tillhör den lilla grupp utsatta svenskar som efter DNs artikel återigen tvingas ställa den livsviktiga frågan: Anser sig det svenska välfärdssamhället ha råd med mig? Får jag leva ett värdigt och gott liv? Vill man att jag ska leva i armod och gömma mig så man slipper se mig? Ska jag få fortsätta att ha rätt till personlig assistans dygnet runt och därmed en plats i livet och i samhället?

Magnus Andén

genom Gerd Andén